Vit jul fick vi också! Det händer inte ens var tionde år i dessa trakter. Nu har vi 25 cm snö, med skare på, så hård att man kan stå på den. Det är lätt att hänga upp talgbollarna i äppelträdet.
Nu når man grenar man inte ens tänkt på tidigare!
Fågelbordet som också hänger i trädet, i ett rep, så att katterna inte ska komma åt och störa fåglarna allt för mycket, hänger plötsligt farligt nära marken.

Jag har inte sett några katter där ännu. De har nog inte upptäckt det. Förresten ligger de mest inne och sover i soffan.
Svennis ligger gärna på kökssoffan, med nosen mellan spjälorna i ryggstödet, så nära elementet han kan komma.
Mattan eller fåtöljen närmast kakelugnen är ett annat favoritställe.

Hästarna trivs ute i kallt väder. De står inne på nätterna. Så mycket innevistelse gör att de blir rastlösa och busiga.

Ankorna trivs i hönshuset. De äter och dricker och kväker så det hörs ut på gårdsplan fast dörren är stängd. Hönsen verkar inte ha något emot sina nya grannar.

Snövinter är ett passande avslut på ett år i Hällesdalen.
Jag har sagt att jag ska skriva denna blogg ett år, och sedan avsluta. Få se om jag kan hålla mig, men jag får väl skriva något annat i fortsättningen.
Kanske blir detta sista avsnittet, kanske inte!
Gott Nytt År till mina vänner!

Tio minusgrader nästan dygnet runt i flera dagar och snö! Det är inte vanligt här. Vår "frostsäkra" vattenkran på husväggen har frusit. Alla vattenhoar, kannor, samt ankdammen är bottenfrusna. Jag tinar vattenkoppar och bär vatten flera gånger om dagen.

Ankorna har fått flytta in i hönshuset till ölandshönsen. Där håller sig temperaturen bättre, det blir bara en tunn ishinna på vattnet på natten.

Svarthönsen vill tvunget ut i snön. Det blir lustiga fotspår efter dem, som stora kråkfötter.

Hästarna gillar det här vädret. Deras pälsar står som en gloria runt dem. På kvällen när de går in i stallet gnistrar rimfrosten på Ebbas svarta rumpa. Men de är varma och torra, frosten sätter sig bara längst ut i toppen på pälsen.

Rådjur och hjortar går synliga mitt på blanka dagen ute på gärdet. Där är en stor bit kvarlämnad av höstens korn och ärt-skörd. Jag tror det var för vått att köra med skördemaskinen där, och nu har de vilda djuren lite extra vinterfoder.

Fåglarna har fått talgbollar och ett nytt fågelbord med solrosfrön. De kvirrar och kvittrar och flyger hela dagen fram och tillbaka med frön i näbben. Just nu hänger en vackert röd, vit och svart hackspett upp och ner under en talgboll. Hackspetten är fyra - fem gånger så stor som talgbollen. Han klänger sig fast och hackar i sig. Efter en stund flyger han iväg och sätter dig på en trädstam. Snart är han tillbaka igen.

Jag bara väntar på att få syn på vår ekorre där också. Och om stjärtmesarna kommer att dyka upp?

Under tiden eldar vi brasor i kakelugnen. Den är god att ha, och den dämpar elmätarens varvtal en hel del.

Nu är det dags för julskinkan, nötterna och glöggen. Brasvärme, clementiner och lite mys.

Idag har jag en ledig dag hemma igen. Utanför fönstret yr snön i vinden. Vi har ett tunt, men dock snötäcke.

I morse släppte jag ut hästarna i hagen, gav dem hö, och kröp sen in och la mig igen för att sova en timme till. Skönt!

När jag vaknade hörde jag underliga ljud. Det var någon utanför huset! Det bökade och dunsade. Jag tittade ut genom sovrumsfönstret och fick se... tre glada hästar i trädgården! Oj vad de sprang och skuttade. Nästan ända upp på altanen kom de.

Snabbt kom jag i kläderna, långkalsonger och mössa och vantar behövdes idag. Bara två minus, men rått och blåsigt, som det ofta blir på västkusten. Kallare vid noll här än vid tio minus i inlandet.

Hästarna tänkte inte låta sig fångas in i brådrasket. De sprang värre när de fick se mig. Hela gräsmattan var full av djupa hål, för någon tjäle har vi inte hunnit att få.

Det var bara att gå till stallet och hämta en hink morötter. Ylva var bångstyrig, men Bonita lät sig fångas in och ledas till hagen. Mutad med morötter gick hon in. Grinden var stängd, så det var inte där de kommit ut. När väl Bonita var inne, tyckte Ylva det gick an att komma också. De fick lite hö, så var friden återställd.

Lilla Ebba är svårast att fånga när hon väl kommit lös. Morötter i all ära, men bus är roligare.

Nå, till sist var även hon innan för tråden.

Sen var det till att leta efter hålet i stängslet. Vi har en grind till, lite längre bort, jo den låg nere! Det var lätt att stänga till igen och sätta på strömmen.

Ajaj, mina små ryttartjejer som var här igår. Aldrig öppna en grind utan att stänga den igen.

Vilken tur att jag var hemma! Vem vet vad tre hästar hittat på under dagen om ingen sett dem!

Nu är det mörkt i skogen.
På kvällarna tar vi på oss reflexväst och pannlampa och ger oss ut på promenad. Om man håller sig på grusvägarna går det bra även utan månsken.
Det underliga är att om lampan är tänd blir allt mörkare runtom och man ser ingenting.
Släcker man lampan så framträder gradvis omgivningen. Fötterna hittar sin egen väg.

Jag hör också bättre när lampan är släckt. Det är som om alla sinnen skärps.
Man kan höra på prasslet om det är rådjur eller hjort i skogen, hjorten är lite tyngre och rör sig långsammare. Rådjuren är skyggare och springer fort iväg på lätta fötter.
Fåglar som prasslar låter annorlunda. Ugglorna ropar högt.

När vi passerar stugområdet tittar vi på ljusslingor och dekorationer. Adventsstjärnorna lyser i fönstren.

När vi på helgen kan gå i dagsljus, väljer vi skogen.
Där ligger lövtäcket tjockt på marken. När alla träd står nakna ser man miniskogen i mossan eller stensötan som klänger på bergssidan.

Berghällar och stenmurar står i sin gråa skönhet. De våta stenarna skiftar i många färgnyanser. De nedfallna eklöven är bruna på ena sidan och gråaktiga på baksidan.

Min favoritutsikt över fjorden har ändrat färg. Havet är en grå nyans, klipporna en annan. Granar och tallar nästan svartgröna. Lysande gula slemsvampar på en gren ger kontrast.
Bäckens vatten är svart, därunder skymtar ännu gröna växter.


I vår egen skog står smågranarna under de höga lövträden. Vi spanar efter årets julgran. Det är självklart att ta den i egna skogen, även om det blir en tunn gran med veka grenar, så brukar den bli fin när den är klädd.

Ett par nätter med fantastisk fullmåne har vi haft.

Den är kvar nu på morgonen när gryningsljuset kommer.

Så fort solen går upp, rullar dimman in från havet.

Den ligger kvar någon timma, sedan lättar den.

I går morse stod ankorna på isen, som till sist lagt sig på ankdammen. De stirrade anklagande på mig.

Så fort jag gett dem rent dricksvatten, klev jag ut på isen och trampade sönder den, så att de skulle kunna bada i sin älskade damm. Det brakade och knakade och plaskade. Då blev de lite rädda och gick undan i ett hörn av gården.

Då jag var klar gick de förnöjt och lade sig på sitt favoritställe i halmen. Ordningen återställd!

Badet var det inte så noga med...

Ankorna är inte så lätta att tolka, de har outgrundliga ögon och stillsamt kroppsspråk.

Annat är det med hönsen, som virrar runt och hetsar upp sig för minsta lilla.
Övertydliga, är vad de är.

Frost och snö på allvar den här gången. Tidigt!

Men så regnar det en skvätt och blir mildare igen.

Skönt för mig som blev överrumplad av frosten, vattenslangarna låg kvar ute och frös till oböjlighet. Idag kan jag töa upp dem, tömma dem och ta in dem.

Jag hinner också tömma ankdammen och fylla i rent vatten.

När det är frost bär vi vatten i kannor till stallet, och till hästarnas vattenbalja i hagen.

Hö bär vi ut morgon och middag. På kvällen bär vi det till stallet, så hästarna kan äta inne.

Det är ett väldigt bärande. Det ger nog lite armmuskler.

Oj, vad det regnar! Bäcken forsar.
Hästarna är så blöta att man får hälla in dem i stallet.
Leran brer ut sig.
Som ett barn kan man plumsa i vattenpölarna. Det är en viss förtjusning att smaska och plaska, när man har täta, varma stövlar på sig kan man lika gärna ha lite roligt!

Häromdagen tog jag in hästarna redan klockan fyra på eftermiddagen. De gick i hagen lite längre bort från huset. När det regnar så här räcker det att man leder en häst, så följer de andra snällt efter. Jag brukar leda Ylva, hon är mest påhittig.
Bonita traskar sedigt efter, hon vet att det finns godis i stallet.
Lilla Ebba kan stanna för att äta äpplen på vägen, men hon springer raskt ikapp när de andra försvinner ur synhåll..

Väl inne i stallet, i var sin box, mumsade de äpplen och hö. Jag drog av dem det värsta vattnet med en gummiskrapa. Sedan stängde jag om dem och gick in.

Men! Ylvas boxdörr gick inte riktigt i lås…..

Då jag kom ner för att ge dem lite kvällshö fem timmar senare var det kaos på logen.
Hinkar, och ett par kassar med kläder till returvaruhuset som stått där, låg utspritt över hela golvet. De hade faktiskt spritt sig ända ner i stallet.

Ylva stod i sin box med dörren vidöppen och såg väldigt snäll och oskyldig ut.

Som väl var hade hon ätit sig mätt innan hon började peta upp dörren. Hon hade bara ätit hälften av äpplena som fanns i korgen på logen, och smakat lite på ankornas krosshavre i säcken. Den var lite sönderriven, men den mesta havren fanns kvar. Vilken tur! Annars hade hon nog fått ont i magen!

Sånt här händer emellanåt, och sedan blir man väldigt noga med att kolla att alla dörrar är stängda.

Idag är det mörkt, vått och dystert här. Novembermörkt. Jag hade tur och fick gjort utesysslorna innan det började dugga. Nu kan jag sitta inne och skriva.

En ekorre bor i skogen utanför vårt hus. Han hoppar skickligt från gren till gren, men när han har riktigt bråttom tar han raka vägen - på telefonledningen. Som en ekorr-autostrada!
Han förser sig från hasselbuskarna. Där finns ganska mycket nötter, och varje höst tror jag att jag ska hinna plocka dem. Nötkråkan och ekorren hinner före. Varje år. Det är dem väl unt. Jag kan köpa mina nötter i affären.
Fågelbordet gillar han också. Jag hänger det på ett snöre i äppelträdet. Solrosfrön är det enda våra bortskämda småfåglar äter. Och talgbollar.
Skatorna har lärt sig att flyga genom de stora maskorna i hönsnätet ner i ankgården. Där finns hönsfoder och krossad havre - mums för såväl ankor som skator!
Härom morgonen när jag slog upp ytterdörren för att åka iväg till jobbet, överrumplade jag hjortarna i trädgården. Fem vita rumpor försvann hastigt ut i hästhagen.

Nu regnar det ordentligt. Skönt att vara inne.

En grå novembervecka med duggregn och blåst har fått ner de flesta löven från träden. Några vinteräpplen hänger kvar i toppen av trädet.

Vi har en kastanj på tomten, den är nog inte mer än femton år gammal, men den ger blanka, bruna kastanjer. Små skatter att hitta på marken, de taggiga gröna skalen spricker, och därinne ligger de och glänser. Som i barndomen gillar jag att plocka dem och ha dem i fickan ett tag. De är så lena att ta i.

Jag hittar dem skrumpna och torra i fickan några veckor senare.

Varje vecka byter jag vatten i ankdammen. Ankorna snattrar förnöjt när jag kommer med pumpen. Det hörs tydligt skillnad från deras vardagliga snatter, tonarten höjs lite, intensiteten ökar. De låter nöjdare än de gör när jag kommer med mat. Denna vecka stod jag i duggregnet och länsade. Undrar hur det blir till vintern när det fryser.

Hovslagaren har varit här och verkat hovarna på hästarna, så nu är de fina för vintern. Denna procedur upprepas varannan månad. Ylva får skor på framfötterna, hon är plattfotad, och blir lätt öm i hovarna.

När man går i hästhagen sätter sig leran tungt under stövlarna. Även hästarna får "stövlar" när de går i leran. Jag spolar av deras ben med vattenslangen. Det är inte så populärt, men om man ska kunna ta i dem är det nödvändigt.

Bonita och Ebba ser ut som små björnar i sina vinterpälsar. Ylvas päls är också tjock, men ligger slätare.

Ekarna behåller sina löv ett tag till, de fäller först till våren. Bruna, torra, rasslande löv. Vintermat åt rådjur och hjortar - och hästar. De gillar eklöv, fastän jag tror att de är beska. Nej, jag har inte smakat.

Äpplena, som ramlat ner och lagt sig i grenklykan på en vildapel, såg vi idag på vår promenad. De blir vintermat åt fåglarna.

Just den här apeln har ganska goda äpplen, röda med vitt fruktkött. Inte så sura som de flesta vildäpplen. Kanske är det här trädet resterna efter en trädgård, som legat här en gång.

I söndags såg vi två stora älgar i hästhagen. De kom travande mot huset, en tjur och en ko. Passerade oss på tio meters håll. Jag fick fram kameran, men det fastnade inga älgar på bild eftersom de smälte in i bakgrunden av mörka trädstammar.

Efter några mörka dagar med dimma och regn, lyckades jag pricka in min lediga dag idag, med sol och vackert väder. Jag har varit ute hela dagen. Gått en promenad, pysslat med djuren, plockat upp äpplen och klippt gräset sista gången inför vintern. Det finns mer kvar att göra i helgen, växthuset ska röjas ur och trädgårdsmöblerna bäras in. Barnens gungor plockas ned och läggas för vinterförvaring.

Ankorna, som fortfarande sover ute, fick gammalt torrt hö att ligga på i ett hörne av gården. Det gillade dom!

Nu lyser skogen som koppar! Under kopparn en matta av guld.

Efter snöfredagen kom en helg med underbart soligt och varmt väder.
Nästan septemberväder. Så det är inte bara på våren det växlar snabbt!

Vi har haft vit frost på nätterna och varm sol på dagarna. Nu, söndag kväll, är det milt och det ska nog regna imorgon.

På lördagen blev vi av med en höna. Vi hade hökbesök.
När vi kom hem på eftermiddagen hittade vi en hög med svarta fjädrar på gårdplanen.
Jag räknade in mina svarta hönor och fann att en av unghönsen saknades.

Han kunde väl ha knipit en tupp, när han ändå skulle till, höken. Vi har nu nio tuppar och åtta hönor bland de svarta. Tror jag. De svarta är väldigt svåra att se skillnaden på, om de inte slåss eller gal. Jag får vänta lite till innan jag börjar gallra. Det vore penibelt att ta fel.

Så ryktas det om varg på bygden. En granne lär ha blivit av med en kalv. Ryktet ännu obekräftat.

Jag har ännu inte hört att någon häst blivit riven, så jag låter dem gå ute om nätterna ännu. De sätter präktiga vinterpälsar nu, Ebba börjar se ut som en liten björn.


Nu fäller träden raskt sina löv, asplöven ligger i drivor på gräset. De kommer gärna in i huset också, så man får kasta ut dem igen.

Det snöar!

Snö 16 oktober! Visserligen - vi är kvar på västkusten - blött och plusgrader, men nånstans däruppe i luftlagren är det kallt!

Det blir lite vitt på marken och på hustaken. Kanske det blir en riktig vinter här i år.

Jag kan inte minnas att det snöat så här tidigt förut, snö i slutet av november hör till ovanligheterna och nu är bara mitten av oktober.

Vi har mängder av rönnbär i år, så om de gamla tecknen stämmer, ska vi få kallt.

Ankorna verkar gilla det här vädret. De kväker och plaskar i sin damm. Vattendropparna ligger som pärlor på deras vita fjäderdräkt. Så fort de rör på sig rinner pärlorna av.

Jag har bäddat åt hästarna i stallet med torv och spån. De går fortfarande ute, bara vädret håller sig torrt och kallt är det fint för dem i hagen och skogen. Om det blir en regnperiod får de komma in på nätterna.

Det är dags att ta hem hö för vintern.

Vi köper av vår närmsta bonde, stora vita plastade balar på 350 kg.

Han kör hem tio i taget, de får stå på pallar, och så hämtar vi hö därifrån till stallet och till hagen. Det går ganska bra.

Det finns inte längre småbalat hö att köpa, möjligen för dyra pengar. Dessutom var det faktiskt mer jobb med dem, även för oss. De skulle upp på loftet och sedan ner igen. Nu behöver vi bara köra höet på skottkärra en liten bit.

Katten Svennis, som legat och sovit på kökssoffan vaknar och sträcker på sig och gäspar. Sedan tassar han till dörren. När jag öppnar för honom tittar han förvånat på snötäcket - 1 cm - ute. Nä, fy så äckligt! Han vänder i dörren och tassar in igen.

Det går an för mig som har varmfodrade stövlar, vinterjacka och hatt att ta på. Jag tycker det är skönt att gå ut i snövädret, hälsa på hönsen, plocka lite ägg, fylla på foder och vatten.

En sån här dag när jag får gå hemma och pyssla är det bästa jag vet!

Svarthönsen springer lösa i trädgården varje dag nu. De är väldigt frihetsälskande och vill inte vara i hönsgården mer än nödvändigt.

Tuppen Sylves ledarskap hotas av den äldste sonen, Johan, han har lockat till sig flera av hönorna, och de yngre tupparna hänger med i utkanten av hans gäng. (På bilden syns Sylve till vänster, med vita kindfläckar, Johan till höger, med röda.)

Sylve har två trogna hönor som håller sig till honom och är mest i trädgården.Hönan Sylvia och Bettan Ett.

Bettan Två sitter mest i hönshuset och kurar.

Hönan Anna och unghönsen tyr sig till den yngre tuppen och de strövar vida omkring, långt ut på gärdet och uppe i skogen.

I helgen har jag haft syskonbarnsbesök, vi har gått promenad, hälsat på djuren och haft det mysigt framför brasan. Jag fick god hjälp med att plocka upp alla nedblåsta äpplen från gräset. Inte många äpplen hänger kvar på träden, det har blåst ordentligt!

Sedan blev det äppelkaka och vaniljvisp som efterrätt till köttfärssoppan.

Hästarna uppskattar fallfrukten, nu sparar jag den på logen för att ge dem då de får komma in i stallet. Då skall det finnas något gott i krubban när man kommer in. När äpplena är slut köper vi morötter i säckar.

Vår jordkällare är förfallen, dessutom ligger den för långt bort mot skogen för att den ska vara bekväm att använda. Det skulle vara bra med en nygjord källare att förvara äpplen, potatis och morötter i.

Nu glesnar syrenhäcken utanför vårt köksfönster, så man ser över gärdet ner till grannarna. Det är skönt med litet utsikt igen. Om vi kunde ta bort lite träd skulle vi se havet också.

Denna veckan har hösten satt in. Förra helgen var det ännu sensommar.
Jag gjorde klart hönsgården och nu vet alla höns var de bor, så jag slipper bära dem på kvällen. De får gå ut på eftermiddagen när vi kommit hem, och i skymningen traskar de in i sin nya gård, hoppar in genom luckan och sätter sig på pinnen för natten.

Förliden helg har vi firat tio-årig bröllopsdag. Fredag med skaldjursfrossa, lördag och söndag med besök av barn och barnbarn.
Höstmiddag: Rådjur med klyftpotatis, kantareller, rotsaksgratäng och god sås. På söndagen äppelkaka med vaniljvisp.

På lördagen red Vidar och Vilma och Agnes på Ebba. Vilma tittade upp mot träden och ropade hänfört: Vidar, titta! Jag kan se när löven faller! Gula löv singlade sakta ner mot marken.

På söndagen gick vi en härlig promenad till havet med Thea och Maja. Thea cyklade på trehjulingen och Maja åkte i skrindan. Sedan tröttnade hon på det och ville också cykla. Hennes små korta ben nådde inte ner till tramporna, så Farfar fick skjuta på.

Vid stranden blåste det så att det gick vågor. Thea ville bada. För det gör man vid stranden.
Vi fick övertyga henne om att det var för kallt. Men vi plockade snäckor och tittade på sjöstjärnor som blåst upp, och hjälpte dem ner i vattnet igen.


Nu viner vinden runt knutarna och det är riktigt mörkt ute. Jag har plockat gråpäron i skenet av en ficklampa. Det är de sista, och man får vara snabb om man ska hinna före fåglarna.
Vårt Aroma-äppelträd har producerat fjorton stora äpplen. Väldigt syrliga, goda. Man blir mätt av ett kvarts äpple, så jag kallar dem familje-äpplen.

Ankorna sover fortfarande ute i gården. De går nog inte in förrän det blir riktigt kallt.

Svarthönsen är installerade i gamla hönshuset, skrev jag. Jag ska be att få rätta: Hälften av svarthönsen är installerade.

De sju äldsta inklusive de två tupparna, envisas med att gå tillbaka till "sitt" vanliga hönshus på kvällen. De går in genom dörren som står på glänt, och sätter sig fint på foderlådorna, medan de trånande tittar in till Ölandshönsens nya, stora utrymme.

När mörkret fallit går jag dit med en låda, packar ned dem och bär dem till deras nya hus, där de glatt och villigt sätter sig på pinnen med de andra. Dan därpå släpper jag ut dem i trädgården, och på kvällen får jag hämta dem igen i lådan.

Under tiden snickrar jag idogt på den nya hönsgården de ska få, då äntligen tror jag att de kanske kan lära sig var de bor nu. De får vara instängda bakom galler nån vecka, så lär de sig nog att gå in och sätta sig med de andra.

Men det tar en vecka till innan jag hinner få på nätet på gården, så det blir hönshämtning varje kväll tills dess.

Ölandskycklingarna växer och frodas. De ligger och gottar sig i sanden i hönsgården, eller sitter uppflugna på grenen jag lagt in åt dem.
De kan inte längre sitta på de veka grenarna i buskarna, de börjar bli för tunga. Ännu kurar de ihop sig på golvet i en hög på natten, med sina mammor.

Ankorna får nytt vatten i dammen varje helg. De är lika glada för det gamla bruna, smutsiga vattnet som för det nya rena, men jag mår bättre av det rena.

Kvällsrundan är också mysig. Samma ändamål, att se så att alla djur mår bra och har mat o vatten.
De Öländska Dvärgkycklingarna, nu sju veckor, kryper ihop i en hög i sitt hörne. De två duktiga mammorna försöker fortfarande täcka dem med vingarna, men räcker inte till längre. Det är ett fläckigt sammelsurium där under bänken. Snart dags för dem att hitta upp på pinnen.

Jag tror bara där är fyra tuppar på tretton kycklingar. Bra resultat! Och några tuppar kan jag behålla. Börje kan nog acceptera två ungtuppar.

Svarthönsen har fått flytta in i gamla hönshuset, där har de bättre plats, och så kan de Öländska också få större hus och gård. Mina gamla blandrashöns har fått ett nytt gott hem i Ljungskile.

Hästarna tigger äpplen i hagen. Katten Svennis följer mig i spåren för att se om han också kan få något gott.

Ankorna simmar i dammen i skymningen och jag lyckas få några bilder på dem!

På morgonen går jag runt till djuren för att se så de har mat och vatten. Idag är det klart och soligt, men vått, efter allt regnande, och jag undrar när jag ska kunna klippa gräset, som nu börjar bli väldigt långt, vi har inte kunnat klippa på två veckor för regn. Det blir tungt och besvärligt att ta det här, tänker jag.

En dam som går förbi på vägen stannar och ser på ankorna och hönsen. "Så många, fina djur du har!" säger hon.

Då ser jag tydligt, att det är som jag alltid velat ha det, ända från det jag var liten. Kusin Irene sa en gång att " Ami ser man alltid med en bok, eller ett litet djur i famnen."

Nu ser jag att hästarna är vackra där de går i motljus i hagen, hönsen skrockar och ankorna simmar förnöjt i sin damm. En katt sitter på brunnslocket vid gårdspumpen. Det är bara att njuta av ögonblicket.

Idag är söndag och jag får vara hemma och ha allt detta. Väldigt ofta får jag vara hemma och vara i naturen och med djuren. Det är skönt!

Bonita är en gammal häst. Hon är tjugofyra år i år, och jag har haft henne sedan hon var sju. När jag köpte henne hade hon föl vid sidan, det är hennes dotter Ylva som jag också har kvar och som idag är sjutton år.

Jag har ridit Bonita i många roliga sammanhang, på småtävlingar, på långritt, och en gång på Karolinerritten som utgår från Axvalla Travbana och sträcker sig fem mil (nybörjarklassen) längs Billingen. Hon har alltid gjort sitt bästa. Hon har en förmåga att hålla ryttaren kvar på ryggen i det längsta. De få gånger jag ramlat av henne har hon oftast också ramlat själv. Man kan skicka ut en ovan ryttare med henne och hon ser alltid till att de kommer hem igen. Numera bär hon barnbarnen med oändligt tålamod. Hon har också kört brudpar och studenter, med allt vad det innebär av störande och bullriga omgivningar för en häst.

Tjugofyra år är mycket även för en Norsk Fjordhäst, så numera är hon pensionär och går för det mesta i hagen. Hon tycker det är tråkigt när Ylva får gå ut och hon inte får följa med. Då står hon vid grinden och gnäggar hela tiden som Ylva är ute. Ibland får hon följa med ut när någon lätt ryttare finns att tillgå. I sommar har jag ridit henne själv två gånger. Hon är pigg och vill gärna springa, men orkar inte så mycket som hon tror. Det verkar vara med hästar som med oss, vi tror att vi orkar lika bra nu som för tjugo år sedan.

Det är upp till ryttaren att se till att hon inte överanstränger sig. Man skrittar mest, och går av i nedförsbackarna för att skona hennes knän. Hon blir fort svettig, och hennes numera långraggiga päls torkar inte så fort. Hon fäller inte av sin vinterpäls så bra längre. Det är som om hon är frusen och vill ha koftan på, även om det är sommar.

Så här års gillar hon att få äpplen. Jag brukar kratta in fallfrukten till hästarna, och de mumsar så saften skvätter runt mulen. Hon har också full koll på vilka som går på vägen och om de har godis med sig.

Ibland kommer hovslagaren och putsar hovarna på dem, och sätter skor på Ylva. Bonita får inga skor längre, hon är stel i sina knän, och hon behöver inte heller skor eftersom hon rids så lite.

Man skulle gärna vilja veta vad hästar tänker. Och vad de drömmer för hästiga drömmar.

Nu ger kvällspromenaderna mer än motion, frisk luft och naturupplevelser. Som en extra bonus kan vi njuta av kantareller, soppar och kremlor. I år har jag för första gången hittat massor av fina mandelkremlor. De är annorlunda i konsistensen är de andra kremlorna, knubbiga, fasta, litet tunga. De luktar nötter och smakar milt när man försiktigt biter i skivorna. Jag testar varje svamp för att säkert inte få med någon skarpsmakande art.


I går var vi ute i över två timmar, och det började mörkna när vi gick hem. Då var vi för trötta för att rensa, så jag ställde svampen i korgar ute på farstubron. Idag har vi rensat svamp till Melodikrysset. Bortåt två liter kantareller och en liter kremlor, rensade och klara. Nu ska de i pannan och sedan i frysen.


Vår skogsrunda går först på grusvägen, sedan genom riktig trollskog. Nerför backar och uppför backar, över stengärdesgårdar. Sedan kommer man ut på en liten äng med högt älggräs, passerar ett ödehus, och där är havet! Fjorden breder ut sig norrut så långt man kan se.

Ljungen blommar. Det är så vackert mot de grå berghällarna.
En lång bit går vi med havsutsikt på en liten grusväg. Sedan kommer vi ut i ett sommarstugeområde, för att till sist åter dyka in i skogen. Sista biten är en grön stig, där man vill gå länge. När vi rider älskar hästarna att galoppera där.


Så en lång, lerig nerförsbacke, och vi är hemma på vår egen väg. Innan vi går hem passar vi på att skörda de närmsta kantarellställena, och ta de sista mandelkremlorna, de som vi såg på utvägen, men lät stå, ifall vi inte skulle hitta mer.

Vårt Transparent Blanche träd dignar av frukt, så till den milda grad att en av grenarna knäcktes med ett brak och föll till marken idag.

Det var nog en gren vi borde beskurit, för formen på trädet blev ännu bättre utan just den grenen som hängde ned. Och äpplen blir det övermåttan rikligt ändå!

Vi har även Gul Rickard, Ribston (ett vinteräpple, påminner om Ingrid Marie i smaken), samt ett litet Aroma träd som vi planterade för tio år sedan. Alla med gott om frukt. Med tanke på dagens händelse, kanske vi borde stötta en av grenarna på Aromaträdet.

Det gamla gråpäronträdet, som sakta faller i bitar av ålder, har en gren med päron på.

Victoria plommonträdet bär också frukt, för första gången mer än två plommon. Det har vi också planterat, kanske sex år sedan. Frågan är om det får vara ifred för djur och fåglar. Vi kanske borde täcka det med nät. En söt liten hjorttjur är ofta här, väldigt begiven på bär och frukt. Han tog i år alla våra jordgubbar, blommor och kart, innan de hann mogna.

Det som växer bäst i år är nog gräset. Allt regn gör att vi måste klippa ofta. Vi har ganska stor gräsmatta, det tar en och en halv timma att gå runt med Klippon. En bra promenad!

Potatisen har blivit väldigt fin, vi satte Maria i år, en särdeles god sort! Det ska vi ha nästa år också!

Jag håller på att bygga två drivbänkar till nästa säsong.
En kall och en varmbänk skall det bli. Vi har ju gott om hästgödsel att lägga i botten på varmbänken. I varmbänken skall vi ha potatis och jordgubbar, i kallbänken blir det morötter, lök , sallad, rädisor och dill. Min försöksodling i växthuset har gett mersmak.

8/8. Idag har vi haft grannarna här på elvakaffe. Skönt att kunna sitta på altanen i solen och ta det lugnt, prata och äta lite.

En hönshistoria till:
Jag har gett kycklingarna en tallrik med uppblötta rågbrödssmulor inne i hönshuset. Mammorna skrockar, delar smulorna i mindre bitar, matar. Kycklingarna piper som en flock gråsparvar.

Då kommer Börje in. Han kollar läget, nyper en brödbit och börjar mata kycklingarna han också! Han matar flera stycken. Sen blir han lite irriterad då de blir för närgågna, och hackar en kyckling. Den piper och springer undan. Återigen matar han några, blir sur och hackar. Till slut hackar han mot flera kycklingar så de blir lite rädda. Sen börjar han mata igen.

Egentligen flörtar han med hönorna! Han visar hur duktig han är med de små.

Så småningom blir han lite närgången mot en av hönsen, gör ett försök. Hon skriker och brer ut vingarna så hon ser tre gånger så stor ut som hon är. Hon går argt emot honom.

Då lägger han ner sitt försök. Han får med sig en bit bröd och flyr ut genom luckan för att locka till sig de andra, mer villiga hönsen, som flockas runt honom för att se vad han har hittat för gott.

Kycklingarna är nu tio dagar och jag har öppnat för dem, så att de kan gå ut i hönsgården. Här en liten kyckling på väg ut i vida världen.

De piper i olika tonstyrka: tjyp, tjyp för att hålla kontakten med sin mamma.

TJYP,TJYP när de känner sig rädda eller övergivna. Om de inte hinner med sina syskon när de går ut eller in, och blir kvar ensamma på fel ställe kan man höra dem femton tjugo meter bort.

TJYYYYP, TJYYYYP, TJYYYYP kan betyda att de sitter fast någonstans, eller att de är panikslagna för något. Då kommer båda mammorna springande, kluckande och ställer allt till rätta. Genast minskar volymen till tjyp,tjyp, tjypp igen. Om den inte gör det, är det bäst att jag går dit för att se vad som hänt. Men oftas löser de allt själva.
Kycklingpipet behåller de tills de är två-tre månader gamla.


Idag på morgonen när jag kom ut var det dödstyst i hönsgården. Inte ett ljud! De öländska dvärghönsen stod som porslinsfigurer i gården, stilla, det var riktigt spöklikt.
De svarta hade gått in och var också tysta. Kycklingarna låg inne och tryckte tillsammans med sina mammor. Fastän jag pratade med dem och försökte ge dem lite mat, rörde de sig inte på en lång stund.
Till slut gav Börje ifrån sig ett kort läte, och alla hönsstatyerna vaknade till liv. Det var som om de sovit, yrvakna och osäkra på vad som hänt såg de sig omkring och rörde sig som om de verkligen varit frysta en lång stund.

Kanske hade höken varit på besök och skrämt dem. När räven kommer kacklar de i högan sky och springer, men när fara hotar från luften blir de stilla, ett slags kamouflagebeteende.

Ankorna har jag ännu inte lärt mig läsa, de låg med näbben instoppad under vingen. Deras reaktion på eventuella faror återstår att upptäcka.

Vi har skaffat ankor! Två små söta Mignonankor, vid namn Fritiof och Carmencita.
De är dvärgankor, vilket innebär att de inte blir så stora som t. ex myskanka eller svensk anka.
De är snart tre månader gamla, och vi hoppas på att få ungar efter dem till våren.
En anka lär värpa ca 100 ägg om året, så det ska väl bli både till ungar och till mat.

De har faktiskt varit hos oss i tre veckor redan, men först nu är ankgården klar, så de kan få litet plats att röra sig på.

De här tre veckorna har de bott i en mindre bur på gräsmattan, med en balja att bada i, och de har legat i baljan nästan för jämnan. Därför trodde jag att de skulle kasta sig i den nygjorda dammen i hägnet där de ska bo, så snart vi släppte ut dem där. Men inte!

De stod ängsligt i ena hörnet av det 30 kvm stora hägnet hela första dagen.
Mina försök att locka dem till vattnet hjäkpte inte.
Andra dagen satte jag in deras gamla balja till dem, nära dammen. De började undersöka gården, och klev snart i sin gamla balja.
Först på tredje dagen, när jag tagit bort baljan igen och de inte fick tillgång till annat vatten än dammen, vågade de sig fram.
Till slut drack de vid kanten, men inte förrän sent på kvällen den dagen vågade de sig i.
Det är tydligen inte bara höns som är konservativa!

Nu ligger de i alla fall och simmar, och honans kvackande hörs över nejden. De är väldigt tama, man kan ta upp dem med händerna, och de kommer fram till stängslet så snart man visar sig.
Själv sitter jag hos dem i gården så ofta jag hinner.

Fjorton små kycklingar av rasen Öländsk Dvärghöna kläcktes 20 juli. Alla gula med en brun fläck på huvudet. De ser ut som om de har små bruna baskermössor på sig.

Deras två mammor, Maria tre och fyra, skrockar och pysslar med sina små. de skriker upprört och varnande om någon annan höna kommer för nära, men är mest upptagna med att samla in kycklingarna under sig, eller lära dem picka.

Kycklingarna är små tuffingar: orädda står de på stadiga ben och tittar med blanka små pepparkornsögon på omvärlden. De första två-tre dagarna har de inte förstånd på att vara rädda. Längre fram lär de sig av hönan att gömma sig då hon varnar, springa undan i ett hörne när något okänt närmar sig.

I morse vid sextiden var nog räven utanför och snokade, för jag vaknade av att det var ett väldigt liv på hönsen. Jag såg ingen räv, men alla hönsen var inne i hönshuset och de kacklade i högan sky.

Jag gick ut för att se till dem. Kycklingarna låg mol tysta och tryckte under sina mammor, även de tysta. Resten av hönsen kacklade som om kniven satt i dem.

De var upprörda i nästan tio minuter, sedan avtog ljudet lite, och tuppen Börje kom ut i hönsgården för att kolla. Han gick några vändor fram och tillbaka, sedan gol han. Då lugnade sig hönsen, men det tog en bra stund innan de vågade sig ut igen.

Precis den här dagen när Thea och Agnes har sovit över sin första natt hos oss, kläcks det små kycklingar av rasen Öländsk Dvärghöna. ( Lyckliga föräldrar Börje och Mariorna.)


Thea får sin önskan uppfylld: att hålla en liten kyckling i handen.- Den har så kalla små fötter, Farmor!

Thea har varit min följeslagare nu på mata djuren-rundan på morgonen. Hästarna har fått sitt hö, hönsen sin mat och alla kycklingar inspekterats.
Och så en runda med farfar i växthuset, plocka morötter och skölja under pumpen.
Gårdspumpen är ganska trög att pumpa, men en treochetthalvtåring som ger sig sjutton på att det ska gå, klarar en hel del. Stolt sliter hon med handtaget så att vattnet strilar ner.

Agnes snart tre år gnager på en morot. Hon går i sin egen lilla värld, plockar vinbär och hallon, gungar lite.
De hjälper till att plocka potatis i landet, och ägg i hönshuset.

-Det här ägget skall Jaaag äta till frukost!Och det gör hon också. Allt "lantarbete" ger aptit!
När de åkt hem efter att ha sovit här i två nätter, blir det väldigt tyst. Bara vindens sus i trädtopparna hörs.

Varför det, Farmor? Varför?

Två små ivriga barnröster har dominerat denna veckan. Allt ska ses, djuren skall matas och klappas, ägg ska plockas.

Flera gånger om dagen är det spännande att leta ägg. Ibland blir hönsen uppskrämda från sitt rede, innan de hunnit värpa.

Tre höns som tillsammans med sin tupp (Sixten) går lösa i trädgården om dagarna, värper på undangömda ställen, och det är som skattjakt att hitta deras ägg.

Myggbett och nässelbränna, sol, maneter och krabbor. Och lite regn. Det är sommar i Bohuslän!

Vidar, snart fem och Vilma, fyra och ett halvt, får en ridtur på Ebba, och (här ovan) på Bonita.

Promenad till stranden, med en titt på bäcken och den mystiska stenbron.

"Vi är huuuungriga!!"
Fil och smörgås, plättar, färska små potatisar, fisk, köttbullar och små tomater.

På kvällen bad i badkaret, lite Bamse på film och sedan fniss och viskningar i sovrummet. De turas om att sova i utdragssoffan och min säng.
Själv sover jag i gäststugan, så Farfar får stå för nattpasset.

Frukost på altanen. Allmänt myspysigt!

Och regnar gör det. Det skvalar, forsar och plaskar överallt i skogen efter en veckas regn.

Nya dammar och bäckar har uppstått överallt. Ljudet av rinnande vatten är skönt. Eftersom mina fötter inte gillar att gå i gummistövlar någon längre sträcka, offrar jag ett par äldre joggingskor. De blir våtare och våtare, tills jag känner hur vattnet kippar upp mellan mina tår, och jag inte längre försöker undvika vattenpölarna, utan vadar tvärsigenom dem.

Nu hittar vi kantareller, de sticker upp i det våta gräset på stigen. Några är riktigt små ännu och får stå kvar, andra är stora nog att plockas.

Hallon och blåbär är det gott om. Promenaden fördröjs av många pauser vid bärtyngda snår.

I går var vi på besök i goda vänners trädgård.

De har varje år ett Rosencafé, för vänner och släktingar. Deras trädgård är hemlig, underbar och inspirerande.

Deras grönsaksland är kantat av frodiga solrosor. Bönor klänger på välordnande växtstöd av bambu.

Rosengården omfattar mest doftande sorter, nu blommade Mme Plantier och Amiable Amie. 

I deras växthus dignar vinrankan av mognande klasar av gröna, söta druvor. Jag ser fram emot att vår egen druva skall sätta frukt. Inte i år, men kanske nästa? Vi får nöja oss med vinbär så länge.

Värdinnan är en tårtbagerska av rang. Sju sorters tårta severades med kaffe till. Mocka, Kola, Hallonmousse, Bärtårta, Fransk chokladtårta och Snickerstårta.

Solen tittade fram medan vi satt i trädgården med dessa läckerheter. Mmmmmm!!

Tuppen Sylve är på besök hos kycklingarna.

Om sanningen ska fram, så gör han sig till för deras mamma. Han kuttrar och bugar och blåser opp sig.
Han kan burra upp fjädrarna så han ser dubbelt så stor ut som han egentligen är. Hans svarta fjäderdräkt blänker i grönt, han är riktigt stilig.

Hans äldste son iakttar allt på behörigt avstånd. Han är litet större än sin far, men det har han inte upptäckt ännu. Han är fyra månader, tonåring ungefär.

En annan nöjsam höns-iakttagelse, som jag tyvärr inte lyckats fånga på bild: Skatorna gör sitt bästa för att reta hönsen, och en kväll kunde jag se en av de yngre hönorna springande i full fart med näbben framsträckt, jagande en skata.
Det syntes tydligt hur irriterad hon var. Skatan flög små sträckor, och höll sig precis utom räckhåll för hönan, som nog hade glömt att även hon kan flyga riktigt bra.

Två stycken Öländska Dvärghönor ruvar nu. Jag hoppas på ett par fina kycklingkullar av den sorten.






Efter en riktigt het sommarvecka mulnar det på från väster. Trädgården skulle må bra av lite regn, så det får gärna komma.

Polkagrisrosen, Rosa Mundi, blommar vid stenmuren.

Den får olika färgkonstellationer på varje blomma. En del är enfärgat mörkrosa, andra spräckliga.

Knopparna är vackert ljusrosa, och man kan inte se på dem hurdant mönster de kommer att få när de öppnar sig.

Den doftar gott också. En tillgång i trädgården!

Dessutom är den lätt att föröka: man drar bara upp ett rotskott och planterar där man vill ha det.

Nu blommar det överdådigt i Gravel Garden igen. Nu är det fingerborgsblommor och blåklockor, tigerliljor och någon enstaka ros i gräset. Såpnejlika och käringtand och snårvinda.

Och ett alldeles eget smultronställe i ena hörnet, med mogna bär att plocka.

Stenarna är solvarma ännu på kvällen när jag lägger mig på knä för att fotografera.

Det är nu jag vill sova utomhus, under bar himmel, när det är ljumma nätter och det doftar från blommorna. Det händer att jag gör det, minst en gång varje sommar.

På morgonen strövar jag gärna i trädgården med sekatör och sax. Röjer bort en del gräs och ogräs, så att blommorna kommer fram. Inte så noga, jag tror att mina rosor skulle dö om de hamnade i en ordentlig rabatt. De får samsas med gräset så gott de kan, jag bara hjälper dem lite.




Vårt eget smultronställe!

Thea 3 år är en allvarlig liten ryttare. Bäst går det när Ebba står stilla, och inte ruskar på huvudet. Då kan man sitta på hennes rygg och det är ganska okej. Men bara en kort stund.

Sedan måste man kolla hönsen, och växthuset, och kycklingarna, och hjälpa farmor att gräva lite.

Sitta med farfar i soffan och titta på Emil i Lönneberga är nog allra bäst.

Midsommaren är härlig, och efter litet regn och åska lovas det nu sol hela veckan. Snart är det semester, och barnbarnskollo!

Mer från hönsens värld! Jag tar en paus och sitter i hönshuset och filosoferar. Hönan Maria Sex kommer in för att värpa. Hon kollar noga alla tänkbara hörn innan hon bestämmer sig för ett som är bra. Där lägger hon sig och burrar ner sig i spånet.

Då kommer tuppen Börje in för att se vad som händer där inne. Nu är det så att i hörnet mittemot Maria Sex, ligger det redan ett ägg i en fördjupning i ströet. Börje visar Maria: titta, här ligger det redan ett ägg. Är det inte lika bra att du värper på samma ställe? Kom och se!

Maria reser sig och går över till det andra hörnet. Hon provligger lite på det andra ägget. Okej!

Börje går ut igen, han har ju fler hönor att hålla reda på.

Då reser sig Maria Sex. Hon tittar lite efter honom. Sen sprätter hon väldigt nonchalant och liksom i förbifarten spån över ägget, se nu finns här inget ägg!

Så går hon tillbaka till sitt utvalda hörne och lägger sig. Där ligger hon en stund och kurrar, sedan kacklar hon lite oroligt. Till slut ställer hon sig upp till hälften, krystar lite, och ner i spånet faller ett nytt, fuktigt, alldeles rent ägg.

Hon tittar på det en lång stund, men säger ingenting. Hon petar på det med näbben och ordnar lite, så att det ligger bra. Sedan kommer hon på att hon är törstig, går och ställer sig vid vattenskålen och dricker, länge.

Så går hon ut i gården, ägget är glömt, mer intressant om man kan hitta något att äta, eller ligga i solen en stund.

Tuppen Börje är ett klart fynd!! Han är ganska tam, orädd, rentav lite kaxig, och han tar hand om sina hönor.

När de fick komma in i nya hönshuset fick de rent kutterspån på golvet. Hönsen var lite misstänksamma i vanlig ordning, men Börje klev in och tog hönshuset i besittning.

Här: sa han till hönorna medan han struttade runt, Här kan ni värpa! Titta här!
Han lade sig ner i ströet för att visa dem. Se, man kan göra en grop, såhär, och så kan ni värpa. Eller ruva.
Här kan du ligga, sa han till Maria Ett. Här är ett bra hörne för dig!

När han fått Maria Ett att provligga, så tog han med sig Maria Två och Tre in under sittpinnebänken. Här, här har ni varsitt hörne. Han burrade ner sig i ströet och kurrade och blundade. Ett tag trodde jag nästan jag skulle få se honom värpa ett ägg. Men nu blev Maria Ett orolig och kom också springande. Kanske var detta hörnet bättre än det första?

Börje gick med henne till det första hörnet och demonstrerade där också. Här är bra.
Sedan visade han dem mattråget och vattnet och snäckskalet. Sedan hoppade han upp på sittpinnen och sträckte på sig och gol.

Kuckeliku! Här bor vi nu!