Två små ankungar kläcktes 19 juni. Den första kullen är redan halvstora ankor med mer vita fjädrar än gult dun - slyngelåldern!

När de nya ungarna tultade ut i ankgården efter sin mamma blev de genast attackerade av de större, som ville visa att de bestämde. De puttade omkull de små och tryckte dem mot marken. Mamma Carmencita blev arg och körde iväg dem. Men hon jagade dem så envist att de små blev lämnade ensamma, och skrämda av villervallan for iväg åt var sitt håll! Den ena sprang efter mamma och den andra sprang in i en buske och fastnade!

Jag fångade upp den och hjälpte den ut ur buskaget. Kunde ju inte låta bli att gulla lite med den - och vips - ansåg den att jag var dess mamma!

Trots alla försök att återbörda den till familjen, sprang den envist efter mig så fort jag gick.

Till sist satte jag ner den i dammen med mamman och gick snabbt därifrån.

En timme senare hittade jag det lilla livet ensam på utfärd i hönsgården. Hon hade tryckt sig genom nätet och vandrat iväg. Jag lyfte upp henne och satte henne hos mamma.

Deta upprepade sig flera gånger. Till sist var hon så kall och frusen att jag blev tvungen att värma henne i fickan på min jacka. Jag var adopterad på allvar!

Resten av eftermiddagen gick åt till att värma och vakta den lilla ankan. Hon ville ju gärna simma, men bara om jag satt bredvid.

På kvällen gjorde jag en kupp. Jag fångade in mamma och brorsan, och placerade alla tre i ett trångt utrymme i hönshuset. De fick en balja vatten att bada i. Jag la dit lite dun från deras ursprungliga rede. Mamman la sig förnöjt och den ena ungen kröp in under hennes vinge.

"Min" unge satt ensam och pep. Kände mig lite elak när jag lämnade henne där. Men där var varmt och skyddat - ingenting kunde hända henne.

På morgonen hade det hela löst sig. Två små varma sömniga ankungar ramlade ner ur dunet när mamma reste sig. Och när hon gick för att simma sprang båda två efter henne. Ordningen återställd!