Denna veckan har hösten satt in. Förra helgen var det ännu sensommar.
Jag gjorde klart hönsgården och nu vet alla höns var de bor, så jag slipper bära dem på kvällen. De får gå ut på eftermiddagen när vi kommit hem, och i skymningen traskar de in i sin nya gård, hoppar in genom luckan och sätter sig på pinnen för natten.

Förliden helg har vi firat tio-årig bröllopsdag. Fredag med skaldjursfrossa, lördag och söndag med besök av barn och barnbarn.
Höstmiddag: Rådjur med klyftpotatis, kantareller, rotsaksgratäng och god sås. På söndagen äppelkaka med vaniljvisp.

På lördagen red Vidar och Vilma och Agnes på Ebba. Vilma tittade upp mot träden och ropade hänfört: Vidar, titta! Jag kan se när löven faller! Gula löv singlade sakta ner mot marken.

På söndagen gick vi en härlig promenad till havet med Thea och Maja. Thea cyklade på trehjulingen och Maja åkte i skrindan. Sedan tröttnade hon på det och ville också cykla. Hennes små korta ben nådde inte ner till tramporna, så Farfar fick skjuta på.

Vid stranden blåste det så att det gick vågor. Thea ville bada. För det gör man vid stranden.
Vi fick övertyga henne om att det var för kallt. Men vi plockade snäckor och tittade på sjöstjärnor som blåst upp, och hjälpte dem ner i vattnet igen.


Nu viner vinden runt knutarna och det är riktigt mörkt ute. Jag har plockat gråpäron i skenet av en ficklampa. Det är de sista, och man får vara snabb om man ska hinna före fåglarna.
Vårt Aroma-äppelträd har producerat fjorton stora äpplen. Väldigt syrliga, goda. Man blir mätt av ett kvarts äpple, så jag kallar dem familje-äpplen.

Ankorna sover fortfarande ute i gården. De går nog inte in förrän det blir riktigt kallt.

Svarthönsen är installerade i gamla hönshuset, skrev jag. Jag ska be att få rätta: Hälften av svarthönsen är installerade.

De sju äldsta inklusive de två tupparna, envisas med att gå tillbaka till "sitt" vanliga hönshus på kvällen. De går in genom dörren som står på glänt, och sätter sig fint på foderlådorna, medan de trånande tittar in till Ölandshönsens nya, stora utrymme.

När mörkret fallit går jag dit med en låda, packar ned dem och bär dem till deras nya hus, där de glatt och villigt sätter sig på pinnen med de andra. Dan därpå släpper jag ut dem i trädgården, och på kvällen får jag hämta dem igen i lådan.

Under tiden snickrar jag idogt på den nya hönsgården de ska få, då äntligen tror jag att de kanske kan lära sig var de bor nu. De får vara instängda bakom galler nån vecka, så lär de sig nog att gå in och sätta sig med de andra.

Men det tar en vecka till innan jag hinner få på nätet på gården, så det blir hönshämtning varje kväll tills dess.

Ölandskycklingarna växer och frodas. De ligger och gottar sig i sanden i hönsgården, eller sitter uppflugna på grenen jag lagt in åt dem.
De kan inte längre sitta på de veka grenarna i buskarna, de börjar bli för tunga. Ännu kurar de ihop sig på golvet i en hög på natten, med sina mammor.

Ankorna får nytt vatten i dammen varje helg. De är lika glada för det gamla bruna, smutsiga vattnet som för det nya rena, men jag mår bättre av det rena.

Kvällsrundan är också mysig. Samma ändamål, att se så att alla djur mår bra och har mat o vatten.
De Öländska Dvärgkycklingarna, nu sju veckor, kryper ihop i en hög i sitt hörne. De två duktiga mammorna försöker fortfarande täcka dem med vingarna, men räcker inte till längre. Det är ett fläckigt sammelsurium där under bänken. Snart dags för dem att hitta upp på pinnen.

Jag tror bara där är fyra tuppar på tretton kycklingar. Bra resultat! Och några tuppar kan jag behålla. Börje kan nog acceptera två ungtuppar.

Svarthönsen har fått flytta in i gamla hönshuset, där har de bättre plats, och så kan de Öländska också få större hus och gård. Mina gamla blandrashöns har fått ett nytt gott hem i Ljungskile.

Hästarna tigger äpplen i hagen. Katten Svennis följer mig i spåren för att se om han också kan få något gott.

Ankorna simmar i dammen i skymningen och jag lyckas få några bilder på dem!

På morgonen går jag runt till djuren för att se så de har mat och vatten. Idag är det klart och soligt, men vått, efter allt regnande, och jag undrar när jag ska kunna klippa gräset, som nu börjar bli väldigt långt, vi har inte kunnat klippa på två veckor för regn. Det blir tungt och besvärligt att ta det här, tänker jag.

En dam som går förbi på vägen stannar och ser på ankorna och hönsen. "Så många, fina djur du har!" säger hon.

Då ser jag tydligt, att det är som jag alltid velat ha det, ända från det jag var liten. Kusin Irene sa en gång att " Ami ser man alltid med en bok, eller ett litet djur i famnen."

Nu ser jag att hästarna är vackra där de går i motljus i hagen, hönsen skrockar och ankorna simmar förnöjt i sin damm. En katt sitter på brunnslocket vid gårdspumpen. Det är bara att njuta av ögonblicket.

Idag är söndag och jag får vara hemma och ha allt detta. Väldigt ofta får jag vara hemma och vara i naturen och med djuren. Det är skönt!