Bonita är en gammal häst. Hon är tjugofyra år i år, och jag har haft henne sedan hon var sju. När jag köpte henne hade hon föl vid sidan, det är hennes dotter Ylva som jag också har kvar och som idag är sjutton år.

Jag har ridit Bonita i många roliga sammanhang, på småtävlingar, på långritt, och en gång på Karolinerritten som utgår från Axvalla Travbana och sträcker sig fem mil (nybörjarklassen) längs Billingen. Hon har alltid gjort sitt bästa. Hon har en förmåga att hålla ryttaren kvar på ryggen i det längsta. De få gånger jag ramlat av henne har hon oftast också ramlat själv. Man kan skicka ut en ovan ryttare med henne och hon ser alltid till att de kommer hem igen. Numera bär hon barnbarnen med oändligt tålamod. Hon har också kört brudpar och studenter, med allt vad det innebär av störande och bullriga omgivningar för en häst.

Tjugofyra år är mycket även för en Norsk Fjordhäst, så numera är hon pensionär och går för det mesta i hagen. Hon tycker det är tråkigt när Ylva får gå ut och hon inte får följa med. Då står hon vid grinden och gnäggar hela tiden som Ylva är ute. Ibland får hon följa med ut när någon lätt ryttare finns att tillgå. I sommar har jag ridit henne själv två gånger. Hon är pigg och vill gärna springa, men orkar inte så mycket som hon tror. Det verkar vara med hästar som med oss, vi tror att vi orkar lika bra nu som för tjugo år sedan.

Det är upp till ryttaren att se till att hon inte överanstränger sig. Man skrittar mest, och går av i nedförsbackarna för att skona hennes knän. Hon blir fort svettig, och hennes numera långraggiga päls torkar inte så fort. Hon fäller inte av sin vinterpäls så bra längre. Det är som om hon är frusen och vill ha koftan på, även om det är sommar.

Så här års gillar hon att få äpplen. Jag brukar kratta in fallfrukten till hästarna, och de mumsar så saften skvätter runt mulen. Hon har också full koll på vilka som går på vägen och om de har godis med sig.

Ibland kommer hovslagaren och putsar hovarna på dem, och sätter skor på Ylva. Bonita får inga skor längre, hon är stel i sina knän, och hon behöver inte heller skor eftersom hon rids så lite.

Man skulle gärna vilja veta vad hästar tänker. Och vad de drömmer för hästiga drömmar.

Nu ger kvällspromenaderna mer än motion, frisk luft och naturupplevelser. Som en extra bonus kan vi njuta av kantareller, soppar och kremlor. I år har jag för första gången hittat massor av fina mandelkremlor. De är annorlunda i konsistensen är de andra kremlorna, knubbiga, fasta, litet tunga. De luktar nötter och smakar milt när man försiktigt biter i skivorna. Jag testar varje svamp för att säkert inte få med någon skarpsmakande art.


I går var vi ute i över två timmar, och det började mörkna när vi gick hem. Då var vi för trötta för att rensa, så jag ställde svampen i korgar ute på farstubron. Idag har vi rensat svamp till Melodikrysset. Bortåt två liter kantareller och en liter kremlor, rensade och klara. Nu ska de i pannan och sedan i frysen.


Vår skogsrunda går först på grusvägen, sedan genom riktig trollskog. Nerför backar och uppför backar, över stengärdesgårdar. Sedan kommer man ut på en liten äng med högt älggräs, passerar ett ödehus, och där är havet! Fjorden breder ut sig norrut så långt man kan se.

Ljungen blommar. Det är så vackert mot de grå berghällarna.
En lång bit går vi med havsutsikt på en liten grusväg. Sedan kommer vi ut i ett sommarstugeområde, för att till sist åter dyka in i skogen. Sista biten är en grön stig, där man vill gå länge. När vi rider älskar hästarna att galoppera där.


Så en lång, lerig nerförsbacke, och vi är hemma på vår egen väg. Innan vi går hem passar vi på att skörda de närmsta kantarellställena, och ta de sista mandelkremlorna, de som vi såg på utvägen, men lät stå, ifall vi inte skulle hitta mer.

Vårt Transparent Blanche träd dignar av frukt, så till den milda grad att en av grenarna knäcktes med ett brak och föll till marken idag.

Det var nog en gren vi borde beskurit, för formen på trädet blev ännu bättre utan just den grenen som hängde ned. Och äpplen blir det övermåttan rikligt ändå!

Vi har även Gul Rickard, Ribston (ett vinteräpple, påminner om Ingrid Marie i smaken), samt ett litet Aroma träd som vi planterade för tio år sedan. Alla med gott om frukt. Med tanke på dagens händelse, kanske vi borde stötta en av grenarna på Aromaträdet.

Det gamla gråpäronträdet, som sakta faller i bitar av ålder, har en gren med päron på.

Victoria plommonträdet bär också frukt, för första gången mer än två plommon. Det har vi också planterat, kanske sex år sedan. Frågan är om det får vara ifred för djur och fåglar. Vi kanske borde täcka det med nät. En söt liten hjorttjur är ofta här, väldigt begiven på bär och frukt. Han tog i år alla våra jordgubbar, blommor och kart, innan de hann mogna.

Det som växer bäst i år är nog gräset. Allt regn gör att vi måste klippa ofta. Vi har ganska stor gräsmatta, det tar en och en halv timma att gå runt med Klippon. En bra promenad!

Potatisen har blivit väldigt fin, vi satte Maria i år, en särdeles god sort! Det ska vi ha nästa år också!

Jag håller på att bygga två drivbänkar till nästa säsong.
En kall och en varmbänk skall det bli. Vi har ju gott om hästgödsel att lägga i botten på varmbänken. I varmbänken skall vi ha potatis och jordgubbar, i kallbänken blir det morötter, lök , sallad, rädisor och dill. Min försöksodling i växthuset har gett mersmak.

8/8. Idag har vi haft grannarna här på elvakaffe. Skönt att kunna sitta på altanen i solen och ta det lugnt, prata och äta lite.

En hönshistoria till:
Jag har gett kycklingarna en tallrik med uppblötta rågbrödssmulor inne i hönshuset. Mammorna skrockar, delar smulorna i mindre bitar, matar. Kycklingarna piper som en flock gråsparvar.

Då kommer Börje in. Han kollar läget, nyper en brödbit och börjar mata kycklingarna han också! Han matar flera stycken. Sen blir han lite irriterad då de blir för närgågna, och hackar en kyckling. Den piper och springer undan. Återigen matar han några, blir sur och hackar. Till slut hackar han mot flera kycklingar så de blir lite rädda. Sen börjar han mata igen.

Egentligen flörtar han med hönorna! Han visar hur duktig han är med de små.

Så småningom blir han lite närgången mot en av hönsen, gör ett försök. Hon skriker och brer ut vingarna så hon ser tre gånger så stor ut som hon är. Hon går argt emot honom.

Då lägger han ner sitt försök. Han får med sig en bit bröd och flyr ut genom luckan för att locka till sig de andra, mer villiga hönsen, som flockas runt honom för att se vad han har hittat för gott.

Kycklingarna är nu tio dagar och jag har öppnat för dem, så att de kan gå ut i hönsgården. Här en liten kyckling på väg ut i vida världen.

De piper i olika tonstyrka: tjyp, tjyp för att hålla kontakten med sin mamma.

TJYP,TJYP när de känner sig rädda eller övergivna. Om de inte hinner med sina syskon när de går ut eller in, och blir kvar ensamma på fel ställe kan man höra dem femton tjugo meter bort.

TJYYYYP, TJYYYYP, TJYYYYP kan betyda att de sitter fast någonstans, eller att de är panikslagna för något. Då kommer båda mammorna springande, kluckande och ställer allt till rätta. Genast minskar volymen till tjyp,tjyp, tjypp igen. Om den inte gör det, är det bäst att jag går dit för att se vad som hänt. Men oftas löser de allt själva.
Kycklingpipet behåller de tills de är två-tre månader gamla.


Idag på morgonen när jag kom ut var det dödstyst i hönsgården. Inte ett ljud! De öländska dvärghönsen stod som porslinsfigurer i gården, stilla, det var riktigt spöklikt.
De svarta hade gått in och var också tysta. Kycklingarna låg inne och tryckte tillsammans med sina mammor. Fastän jag pratade med dem och försökte ge dem lite mat, rörde de sig inte på en lång stund.
Till slut gav Börje ifrån sig ett kort läte, och alla hönsstatyerna vaknade till liv. Det var som om de sovit, yrvakna och osäkra på vad som hänt såg de sig omkring och rörde sig som om de verkligen varit frysta en lång stund.

Kanske hade höken varit på besök och skrämt dem. När räven kommer kacklar de i högan sky och springer, men när fara hotar från luften blir de stilla, ett slags kamouflagebeteende.

Ankorna har jag ännu inte lärt mig läsa, de låg med näbben instoppad under vingen. Deras reaktion på eventuella faror återstår att upptäcka.