Två små ankungar kläcktes 19 juni. Den första kullen är redan halvstora ankor med mer vita fjädrar än gult dun - slyngelåldern!

När de nya ungarna tultade ut i ankgården efter sin mamma blev de genast attackerade av de större, som ville visa att de bestämde. De puttade omkull de små och tryckte dem mot marken. Mamma Carmencita blev arg och körde iväg dem. Men hon jagade dem så envist att de små blev lämnade ensamma, och skrämda av villervallan for iväg åt var sitt håll! Den ena sprang efter mamma och den andra sprang in i en buske och fastnade!

Jag fångade upp den och hjälpte den ut ur buskaget. Kunde ju inte låta bli att gulla lite med den - och vips - ansåg den att jag var dess mamma!

Trots alla försök att återbörda den till familjen, sprang den envist efter mig så fort jag gick.

Till sist satte jag ner den i dammen med mamman och gick snabbt därifrån.

En timme senare hittade jag det lilla livet ensam på utfärd i hönsgården. Hon hade tryckt sig genom nätet och vandrat iväg. Jag lyfte upp henne och satte henne hos mamma.

Deta upprepade sig flera gånger. Till sist var hon så kall och frusen att jag blev tvungen att värma henne i fickan på min jacka. Jag var adopterad på allvar!

Resten av eftermiddagen gick åt till att värma och vakta den lilla ankan. Hon ville ju gärna simma, men bara om jag satt bredvid.

På kvällen gjorde jag en kupp. Jag fångade in mamma och brorsan, och placerade alla tre i ett trångt utrymme i hönshuset. De fick en balja vatten att bada i. Jag la dit lite dun från deras ursprungliga rede. Mamman la sig förnöjt och den ena ungen kröp in under hennes vinge.

"Min" unge satt ensam och pep. Kände mig lite elak när jag lämnade henne där. Men där var varmt och skyddat - ingenting kunde hända henne.

På morgonen hade det hela löst sig. Två små varma sömniga ankungar ramlade ner ur dunet när mamma reste sig. Och när hon gick för att simma sprang båda två efter henne. Ordningen återställd!

Tre små gula ankungar har kläckts i helgen. Det är som vanligt ett under, att de är helt färdiga med simhud mellan tårna och små rosa näbbar. Deras gula dun är strävt, lite fett, så att de genast kan plumsa i dammen. Och det har de gjort i dag.
När de inte badar ligger de i skuggan, för det är varmt, och deras mamma håller ett öga på dem.


De var egentligen fyra, men en var svag och överlevde inte natten. Kunde varit fem, om inte skatorna häromdagen fått tag på ett ägg och gjort sönder det. Inuti låg en liten hopkurad anka, med slemhinnor och gulesäck runt sig. Förutom förtreten att det var förstört, var det intressant att studera.


Pappa Fritiof är tyvärr inte så snäll mot dem. Idag jagade han dem och nöp dem ganska kraftigt, så det krävdes en omedelbar räddningsaktion. Fritiof infångades och förpassades till hönsgården intill. Där ligger han nu intill nätet och tittar trånande på sina honor. Han har fått en egen balja att bada i och hönsen lämnar honom ifred.


Skatorna har också förstört flera ägg för den andra honan, de flyger in i gården och går in i ankhuset och hackar hål på äggen. Vi var rädda för att de skulle ge sig på ungarna, så grannen tillkallades och vi klädde in hela ankgården med blåa bärnät. Nu kan nog den andra honan också få några ägg att ruva.

Jag har alltid önskat mig en trefärgad katt. Nu har vi tagit hand om den här lilla skönheten, Tessie, 10 år, i behov av ett nytt hem. Hon bor tills vidare i vår ladugård, har börjat vänja sig vid våra andra katter, och jag hoppas att hon i sommar ska hitta in i huset. Jag har talat om för henne att vi har mjuka sköna soffor och sängar att ligga i.
När jag går ut kommer hon till mig och pratar och stryker sig runt benen. Hon går gärna med på rundan till de andra djuren. Hönsen intresserar henne mycket, så länge de är bakom nätet. När jag släpper ut dem är de mindre intressanta.

Liljekonvaljerna invid den gamla stenmuren håller på att slå ut. Jag undrar om de växt där sedan innan huset byggdes, 1910, eller om Ebba, första frun i huset, flyttade dit dem?

Kastanjeträdet har Sven, förra ägaren, planterat och vårdat. Nu spirar knopparna, och bladen är fullt utvecklade, om än inte fullt utslagna.

Gammadags Tazetter mitt i en gammal rabatt med stormhatt, iris och gula liljor.

Nu spirar det och knoppas, syrenen har små miniblomklasar, gräset är så grönt som det det bara är så här års. Svalörten breder ut sig skönt i gräsmattan, så man inte nänns börja klippa.
Rabarbern har en svällande blomstängel och bladen börjar bli riktigt stora.

De tidiga potatisen är i jorden.

Jordgubbslandet som blev vandaliserat av hjortarna förra sommaren ska fräsas upp, och blir nog potatisland det också. Jordgubbarna får breda ut sig i växthuset istället, där de får vara i fred för fyrbeningar i alla fall.

Äntligen!
Nu har skrivlusten kommit tillbaka. Tänkte egentligen skriva om dagsläget, men hittade några bilder från den gångna vintern som måste förevigas:


Vår ladugård klarade snötyngderna. Kälkbacken till höger är snö på väg nerför plåttaket!


Vi invigde snöslungan, inköpt för två år sedan...

Hönsgården begravdes i drivorna. Höns och ankor höll värmen inne i nya hönshuset.

Koltrastarna var ovanligt stora... eller är det en kanariefågel??

Stängseltrådarna var översnöade, så det förekom flera promenader på egen hand. En dag traskade Ylva och Ebba iväg upp till villaområdet ovanför. Jag var i Göteborg och jobbade och fick samtal på lunchen om den lilla utflykten. Snälla grannar ledde dem hem igen.
Det var en riktig vinter, det!

Fortsätter att skriva lite till eftersom det är en ovanlig vinter och jag fick det här fina fotot från en av våra grannar.
Det är taget dagen före julafton, då hade vi fått den första snön. Sedan dess har vi haft ett rejält snötäcke, och det har byggts på undan för undan.

Igår började det blåsa ostlig vind, då blir det alltid kallt här. Kakelugnen är igång för jämnan, och det tär på vårt vedförråd. Jag har kluvit upp de sista okluvna kubbarna idag, nu kan jag börja såga meterlängderna som ligger längst in i vedboden. Ska bli skönt att få röjt upp där, det är ved som legat i flera år utan att vi har tagit itu med den.
Som bekant värmer veden flera gånger. Det gäller även om man har klyv istället för yxa.

Hästarna går ute i snön och har det väldigt bra med sina varma vinterpälsar. På kvällen har de bråttom in i stallet. Där väntar morötter och lite kraftfoder. På morgonen har de lika bråttom ut till höet i hagen.

Vi har en hjort som kommer och krafsar upp äpplen ur snön. Han står under äppelträdet och med sina tunna ben lyckas han sparka upp frusen, halvrutten frukt som han begärligt mumsar i sig.
Det som blir över tar koltrastarna hand om.

När man går ut på trappen flyttar sig hjorten några meter, men inte särskilt långt. Ca åtta-tio meter anser han vara tillräckligt säkert. Jag funderar på om man började ge honom mat, skulle det gå att få honom ännu tamare? Men det är inte värt, då kommer väl hela släkten efter.

Förresten är väl äpplena snart slut. Vi får bjuda på hö istället. Höbalen står öppnad, så det är bara att ta för sig.