Kycklingarna är nu tio dagar och jag har öppnat för dem, så att de kan gå ut i hönsgården. Här en liten kyckling på väg ut i vida världen.

De piper i olika tonstyrka: tjyp, tjyp för att hålla kontakten med sin mamma.

TJYP,TJYP när de känner sig rädda eller övergivna. Om de inte hinner med sina syskon när de går ut eller in, och blir kvar ensamma på fel ställe kan man höra dem femton tjugo meter bort.

TJYYYYP, TJYYYYP, TJYYYYP kan betyda att de sitter fast någonstans, eller att de är panikslagna för något. Då kommer båda mammorna springande, kluckande och ställer allt till rätta. Genast minskar volymen till tjyp,tjyp, tjypp igen. Om den inte gör det, är det bäst att jag går dit för att se vad som hänt. Men oftas löser de allt själva.
Kycklingpipet behåller de tills de är två-tre månader gamla.


Idag på morgonen när jag kom ut var det dödstyst i hönsgården. Inte ett ljud! De öländska dvärghönsen stod som porslinsfigurer i gården, stilla, det var riktigt spöklikt.
De svarta hade gått in och var också tysta. Kycklingarna låg inne och tryckte tillsammans med sina mammor. Fastän jag pratade med dem och försökte ge dem lite mat, rörde de sig inte på en lång stund.
Till slut gav Börje ifrån sig ett kort läte, och alla hönsstatyerna vaknade till liv. Det var som om de sovit, yrvakna och osäkra på vad som hänt såg de sig omkring och rörde sig som om de verkligen varit frysta en lång stund.

Kanske hade höken varit på besök och skrämt dem. När räven kommer kacklar de i högan sky och springer, men när fara hotar från luften blir de stilla, ett slags kamouflagebeteende.

Ankorna har jag ännu inte lärt mig läsa, de låg med näbben instoppad under vingen. Deras reaktion på eventuella faror återstår att upptäcka.