Idag har vi haft den första ljumma vårdagen här. Den lockade ut alla grannar, som promenerar förbi på vår väg, med eller utan barn och hundar.

En hel vårutflykt, fem vuxna och minst lika många barn var här och hälsade på hästarna, och matade dem med morötter.

Det har sina sidor: Hästar som blir ivriga och vill ha mer, trängs och trampar runt, blir avundsjuka på varandra, och det vill till att ingen människa kommer i kläm.
Påståendet att en häst aldrig trampar på en människa gäller inte fötter! Våra fötter kliver de gärna på, med blåa naglar och svullnader som följd.

Däremot tror jag att om man ramlar omkull försöker hästarna att inte kliva på oss. Om det går. Men de måste ju sätta ner fötterna någonstans, och de är tunga!
Besöket avlöpte i alla fall utan olyckor.


Idag har jag stakat ut omkretsen till den nya hönsgården och börjat gräva lite. Det ska bli rävsäkert, med nedgrävt nät, stadiga stolpar och nättak mot höken.


I skymningen sätter jag mig i hönshuset och tittar på kycklingarna en stund. Den äldsta kullen börjar likna små korpungar.
De har börjat sitta på pinnen och sova. Det är ett väldigt bökande, och tuppen Sylve får stå ut med en hel del.
Först sätter han sig längst ut på pinnen, och blir genast nedknuffad av hönan Anna, som försöker sitta så nära honom hon kan.
Sedan sätter han sig längst in mot väggen, tålmodigt, medan hon trängs och knuffas för att få en bra sittplats.
De små försöker under tiden att tränga sig in under de stora för att få värme. De blir trampade av sin mamma och piper ömkligt.
Till slut är alla nöjda, kycklingarna inkrupna under sina varma föräldrar, så att de inte syns alls. De piper lite sömnigt, och hönan kurrar.

När mörkret fallit helt går jag nattronden, fyller mattråg och vattenflaskor, så att de ska kunna äta så fort det blir ljust.