Tre små gula ankungar har kläckts i helgen. Det är som vanligt ett under, att de är helt färdiga med simhud mellan tårna och små rosa näbbar. Deras gula dun är strävt, lite fett, så att de genast kan plumsa i dammen. Och det har de gjort i dag.
När de inte badar ligger de i skuggan, för det är varmt, och deras mamma håller ett öga på dem.


De var egentligen fyra, men en var svag och överlevde inte natten. Kunde varit fem, om inte skatorna häromdagen fått tag på ett ägg och gjort sönder det. Inuti låg en liten hopkurad anka, med slemhinnor och gulesäck runt sig. Förutom förtreten att det var förstört, var det intressant att studera.


Pappa Fritiof är tyvärr inte så snäll mot dem. Idag jagade han dem och nöp dem ganska kraftigt, så det krävdes en omedelbar räddningsaktion. Fritiof infångades och förpassades till hönsgården intill. Där ligger han nu intill nätet och tittar trånande på sina honor. Han har fått en egen balja att bada i och hönsen lämnar honom ifred.


Skatorna har också förstört flera ägg för den andra honan, de flyger in i gården och går in i ankhuset och hackar hål på äggen. Vi var rädda för att de skulle ge sig på ungarna, så grannen tillkallades och vi klädde in hela ankgården med blåa bärnät. Nu kan nog den andra honan också få några ägg att ruva.

Jag har alltid önskat mig en trefärgad katt. Nu har vi tagit hand om den här lilla skönheten, Tessie, 10 år, i behov av ett nytt hem. Hon bor tills vidare i vår ladugård, har börjat vänja sig vid våra andra katter, och jag hoppas att hon i sommar ska hitta in i huset. Jag har talat om för henne att vi har mjuka sköna soffor och sängar att ligga i.
När jag går ut kommer hon till mig och pratar och stryker sig runt benen. Hon går gärna med på rundan till de andra djuren. Hönsen intresserar henne mycket, så länge de är bakom nätet. När jag släpper ut dem är de mindre intressanta.

Liljekonvaljerna invid den gamla stenmuren håller på att slå ut. Jag undrar om de växt där sedan innan huset byggdes, 1910, eller om Ebba, första frun i huset, flyttade dit dem?

Kastanjeträdet har Sven, förra ägaren, planterat och vårdat. Nu spirar knopparna, och bladen är fullt utvecklade, om än inte fullt utslagna.

Gammadags Tazetter mitt i en gammal rabatt med stormhatt, iris och gula liljor.

Nu spirar det och knoppas, syrenen har små miniblomklasar, gräset är så grönt som det det bara är så här års. Svalörten breder ut sig skönt i gräsmattan, så man inte nänns börja klippa.
Rabarbern har en svällande blomstängel och bladen börjar bli riktigt stora.

De tidiga potatisen är i jorden.

Jordgubbslandet som blev vandaliserat av hjortarna förra sommaren ska fräsas upp, och blir nog potatisland det också. Jordgubbarna får breda ut sig i växthuset istället, där de får vara i fred för fyrbeningar i alla fall.

Äntligen!
Nu har skrivlusten kommit tillbaka. Tänkte egentligen skriva om dagsläget, men hittade några bilder från den gångna vintern som måste förevigas:


Vår ladugård klarade snötyngderna. Kälkbacken till höger är snö på väg nerför plåttaket!


Vi invigde snöslungan, inköpt för två år sedan...

Hönsgården begravdes i drivorna. Höns och ankor höll värmen inne i nya hönshuset.

Koltrastarna var ovanligt stora... eller är det en kanariefågel??

Stängseltrådarna var översnöade, så det förekom flera promenader på egen hand. En dag traskade Ylva och Ebba iväg upp till villaområdet ovanför. Jag var i Göteborg och jobbade och fick samtal på lunchen om den lilla utflykten. Snälla grannar ledde dem hem igen.
Det var en riktig vinter, det!